Hej hej:) sitter för tf på mcdonalds med en ceasar sallad! Så jävla underskattat! Plus att jag lunchar ensam:) dock tror jag att jag åt för fort:((( puss på er

Här kommer en bild:) det skiljer i dessa bilder 35kg!

Så var denna lediga helg passe! Käns surt då det är två hela veckor kvar
Till nästa lediga helg!! Dock
Ska jag försöka få ledig på söndag då jag fyller år på lördag:) många som
Undrar vad jag önskar mig och iår e det verkligen jätte svårt. Har allt jag kan önska mig!:) nu måste jag kliva upp och göra mig redo för jobbet. Jobbar ända fram till 20.00 och älsk drog till skolan 08.00
Imorse.. Det är sååå länge utan han!:( igår åt jag kina mat första gången sen op det gick jätte bra! Mer om det senare puss!

Lunch just nu på jobbet. Blev lite ris med kycklingfile i färska champijoner & curry.. Blev rätt bra trots att jag stressade igenom matlagnigen. Min man e sjuk och då e det jääätte synd om honom . Längtar hem till honom dock! Mer uppdatering senare om jag hinner! Puss... Här kommer en bild på mig och min moster!:)

Lunch just nu på jobbet. Blev lite ris med kycklingfile i färska champijoner & curry.. Blev rätt bra trots att jag stressade igenom matlagnigen. Min man e sjuk och då e det jääätte synd om honom . Längtar hem till honom dock! Mer uppdatering senare om jag hinner! Puss... Här kommer en bild på mig och min moster!:)

Jag skulle kunna skriva ner alla gånger jag känt mig utanför, alla gånger jag känt mig otillräckligt, alla gånger jag känt mig ful,tjock, dum osv.. Alla gånger jag stannat hemma för jag inte orkar rent fysiskt gå ut, alla gånger mitt psyke vunnit över mig och övertalat mig själv att jag bara kommer bli utskrattad om jag går ut och festar eller dylikt. 

Jag skulle kunna skriva ner allla gånger jag gråtit i en provhytt i en klädbutik.

MEN jag väljer att skita i det nu och börjar med att berätta lite så där lätt vad denna blogg/dagbok kommer handla om.

Jag är INTE ute efter att någon ska tycka synd om mig jag gör detta för min EGNA skull. Jag behöver skriva av mig.

Efter att ha följt x antal bloggar dom senaste månaderna, främst opererade människors blogg ( som mig själv ) så beslöt jag mig själv för att också göra det. Det käns som om bloggen blir en slags terapi för mig.. det käns som om det är det för dom andra opererade också. Här kan man ventilera sig och bolla lite med sig själv antar jag? Det visar sig!

Jag har hela mitt liv vart en kraftig tjej .. ALLA i min omgivning har försökt hjälpa mig på ett eller annat sätt. Men den enda personen som inte hjälpte till var JAG själv. Jag var aldrig riktigt redo mentalt liksom. 

Det kändes hela tiden som att " det försvinner" "det blir bättre" 

Det blev aldrig bättre!

Förra sommaren tror jag att jag vägde närmare 135 kg, jag vet inte exakt då jag aldrig vägde mig men med tanke på bilderna så var jag nog där någonstans. 

Knäna vek sig, sjukskrivningar hejvilt, halvtid då och då, mitt sk starka psyke sjönk, jag börja må sämre, läkaren skrev ut dom ena tabletterna efter dom andra och vid slutet av sommaren, ganska så exakt ett år sen så var jag nära på att ge upp..

Jag skrev ner massa konstiga brev till min omgivning som ingen vet om än idag men jag var för feg för att göra nåt.  

Min brytpunkt var nog den där dagen då jag inte kunde kliva in i mitt egna badkar för jag hade så ont i knäna och hela kroppen. Jag blev anfådd av att gå till köket från vardagsrummet..

Jag har bara mig själv att skylla och min dåliga respekt mot mig själv och min kropp!

En dag där någonstans i oktober början av november ringde jag till vårdcentralen och begärde en tid hos läkaren (fortfarande överraskad över att dom gick med på det ..) 

Jag klev in, läkaren var mörkhyad med en lång vit rock.. 

Jag presenterade mig och satte mig... Jag hann bara sätta mig innan mina tårar började forsa.

Jag sa bara ni måste hjälpa mig, jag orkar inte mer, jag e 22 år gammal, jag kan inte jobba,stå,sitta,duscha NADA.

Jag orkar inte leva om jag ska må så här.. 

Han kollade på mig och frågade basic frågor innan han vågade på sig frågan "hur mycket väger du"? 

DEN frågan mina vänner, det var de värsta du kunde fråga mig.. Kanske var det därför jag blev så tjock... jag var omedveten om hur det egentligen låg till!!

Jag besvarade att jag inte visste för jag vågade inte väga mig. 

OKEJ sa han, gå iväg till sköterskan och kom tillbaka med vikt och längd då vi har riktlinjer efter hur högt ditt BMI är.

DOMEN:

128kg

170cm

22år

BMI 44,29

Det var mitt livs värsta besked.. Han sa "ojj trodde inte du hade så här högt BMI"

Jaha okej KAN ni hjälpa mig sa jag? Ja de klart vi ska hjälpa dig men enl mina riktlinjer så blir det en föreläsning om förberedande inför en Gastric bypass för din del.

Min respons var lite "okej ja lär väl inte få den operationen iallafall!"

utan några som helst förhoppningar så fick jag brev tre veckor senare ifrån USÖ och en kallelse till föreläsningen, där självaste kirurgen föreläser OM operationen.

NÄr jag kom dit kändes det lite som " vad fan gör jag häär?" alla dessa människor behöver den här hjälpen mer än mig. Men hursomhelst efter det var det bara att vänta på det stora mötet vilket var med Kirurgen och under det mötet bestämmer han om JAG är lämplig för operation.

Nu e vi inne på Januari månad och i brevlådan en kall morgon fick jag det stora brevet.

När dagen kom var jag extremt nervös. Jag hade funderat länge och mycket  ska jag, ska jag inte? folk runt om mig hade blandade känslor och det har jag all respekt för än idag men för min del var det leva eller dö. Inget emellan det existerade i mitt huvud tyvärr..

Jag kom till avdelningen och fick först väga mig, vikten var den samma.. 

I det kalla rummet med massa konstiga aparater satt jag och väntade, jag ska inte säga att jag var 100% säker p vad jag ville men jag visste att det bara fanns en utväg.. Operation.

Kirurgen kom in, han skakade hand och log tryggt mot mig.. Hejj Mersiha!!! Hejj sa jag..

Ja hur står det till, kan du berätta om din övervikt..

Jag berätta lite kort och till slut bröt jag ihop och sa du, jag orkar inte ens jobba, jag e 22 år gammal ska det vara så här? varför just jag?

Han kollade på mig med rätt sympatiska ögon och klappade mig på axeln och sa, du, det här fixar vi.. efter "bara" 10 kg så kommer du känna otrolig lättnad i knäna, det är absolut ingen tvivel om du ska opereras eller inte! 

Jag minns inte vad jag sa hur jag tog mig ut ur sjukhuset men det jag MINNS är..

För er som inte vet så är en av mina favorit filmer the persuit of happiness med Will Smith, jag ÄLSKAR den filmen bara för att den visar en såån bra bild av hur det är att kämpa och hur det sedan är när man lyckats.

Men i en scen när Will ( minns inte vad han heter i filmen ) får tjänsten han kämpat för att få, då han vart hemlös med sin lilla son under hela utbildningen, scenen då han kliver ut ur byggnaden då han precis blivit informerad om att han FÅTT tjänsten och äntligen ska få tak över huvudet och mat på bordet.

HANS LYCKA I JUST DEN MINUTEN DÅ HAN BÖRJAR GRÅTA OCH känner adrenalin i hela kroppen samtidigt som det är 40000 människor som går fram och tebax i bakgrunden ..

DEN lyckan upplevde jag när jag gick ut från USÖ.. den 5 Mars 2012 opererades jag med ca 52 kg övervikt. 

Jag skulle få en ny chans att leva...Tack 

to be continued...

So this is it. Jag har officiellt börjat blogga for real nu! Det kommer oftast handla om mig & mitt liv som gastricbypass opererad:) Det har nu gått 6 månader sen operationen och jag har gått ner 35 kg. Jag har ca 20 kvar! Mer uppdateringar och djupare inlägg kommer!! Pussss / Mersiha